Praktiska erfarenheter av Maxammon

För den som vill lagra spannmål som inte är torkad gäller det att ha koll på såväl vattenhalt som dosering av tillsatsmedel. En ny metod med enzymer och urea som använts några år i Norge, har nu också kommit till Sverige.

I augustinumret av Husdjur skrev vi om ett norskt försök med Maxammonbehandlad spannmål. På Djurhälso- och Utfodringskonferensen redovisades ytterligare försöksresultat från Norge. Försöksresultaten kan sammanfattas med att det inte vara några stora skillnader, men att de flesta resultaten var till fördel för Maxammonbehandlad jämfört med obehandlad spannmål, även om de inte var statistiskt signifikanta.

Egil Prestløkken, Norwegian University of Life Science– För två år sedan var det ingen som hört talas om detta. Sedan började ett par lantbrukare med det och vi fick frågor om vilken effekt det har, sa Egil Prestløkken, Norwegian University of Life Science, som gjort försöken.

Förutom försöksresultat börjar det nu också komma erfarenheter från praktiken. Hans Lindberg, produktionsrådgivare på Växa Sverige i Bollnäs, drog erfarenheter av denna metod för spannmålskonservering från såväl Norge som Sverige. Det är en metod som passar till den som vill utfodra spannmål och inte har torkmöjligheter. Spannmålen som behandlas bör ha en vattenhalt kring 20 procent, mellan 16 och 24 procent, och den behandlade spannmålen är lagringsstabil i upp till tolv månader enligt tillverkaren. Lagringsstabiliteten beror på vattenhalten.

Hans Lindberg– Det är viktigt att ha koll på vattenhalten. Är spannmålen för torr kommer inte processen igång och är den för blöt är det sämre med lagringsstabiliteten, sa Hans Lindberg.

Doseringen av tillsatsmedlet är det också noga med och här menade han att det var lättare att få till detta om inblandningen gjordes i en mixervagn, framför att göra det vid krossen. Den behandlade spannmålen, som kan vara hel eller krossad, kan lagras i planlager eller korv. För den som brukar ha problem med möss eller fåglar så är den behandlade spannmålen inte attraktiv för dessa skadedjur då ureatillsatsen ger en doft av ammoniak.

– Flera lantbrukare har sagt att de upplever att magarna håller bättre på djuren. Detta är positivt och gör det möjligt att ge mer spannmål i foderstaten. Lantbrukarna uppger också att de har kunnat spara på koncentrat vilket troligast är en effekt av att man har kunnat utfodra högre spannmålsmängder snarare än att det ökade proteininnehållet i spannmålen har varit bidragande orsak.

Han betonar samtidigt att den behandlade spannmålen inte passar till kalvar under sex månader då dessa inte är färdigutvecklade som idisslare och inte fullt ut kan tillgodogöra sig enklare kväveföreningar.

Ann Christin Olsson