SKB, fjällko, rödkulla

Gemensamt för raserna är att de är hornlösa, så kallat kulliga. De ger även mindre mjölk än våra moderna mjölkraser. I genomsnitt 5 700 kg mjölk, 4,35% fett och 3,58% protein. 2020 fanns det 575 kor i Kokontrollen.

SKB

Rasföreningen Svensk Kullig Boskap bildades 1938 och har haft en rasstandard och stambok sedan dess. SKB är en fortsättning på den lantras som tidigare fanns i norra Sverige. Antalet SKB har över tid minskat kraftigt i antal.

SKB är idag en utpräglad mjölkras som är tålig och långlivad samt ger hög mjölkavkastning i förhållande till sin storlek. Korna har en kroppsvikt kring 450 kg. De är goda grovfoderomvandlare och bra betesdjur.

Kännetecken

Färgen är vit med svarta eller röda tecken. Enfärgade vita, svarta, röda eller gråa djur kan förkomma. Djuren är kulliga, dvs hornlösa, och har lediga rörelser med bra ben och klövar. Djuren ska ha bra fruktsamhet med tidig könsmognad och god brunstvisning.

Fjällko

Fjällkon är en utpräglad mjölkko formad av det karga landskapet hon levt i under 2000 år. Hon är anpassad för en extensiv uppfödning baserat på skogsbete och fäbobruk i norra Sverige. Detta gör fjällkon till en mycket fodereffektiv och social ko med hög rörelseförmåga.

Mjölk till förädlade produkter

Unikt för fjällkon är den höga mjölkkvalitén. Mjölken lämpar sig utmärkt till ostproduktion tack vare den höga frekvensen av kappa-kasein B. Fjällkon saknar dessutom förekomst av kappa-kasein E, som påverkar ystningsförmågan negativt.

Alla fjällkor är bärare av β-laktoglobulin B i dubbel uppsättning. Ett vassleprotein positivt för ost, yoghurt och filproduktion. β-laktoglobulin B förbättrar också yoghurtens konsistens.

En fjällko blir cirka 120-130 cm hög och väger runt 400-450 kg. De har en vit grundfärg med svarta, grå eller röda fält, prickar eller helfärgade sidor. I vissa fall kan även helfärgade djur förekomma.

Rödkulla

Rödkullan är en kombinerad mjölk- och köttras. 1930-talet var rödkullans storhetstid, med en uppskattad förekomst på 30 000 djur. Rödkullan fanns i stora delar av mellersta Sverige och söder ut i höjd med Bohuslän.

Vid en inventering av rödkullor 1978 upptäcktes att endast 23 hondjur återstod av populationen. Som lägst fanns endast 18 hondjur. För att rädda rasen tog man in avelsmaterial av östnorsk rödkulla. 2009 fanns 1200 renrasiga rödkullor i Sverige, och cirka 70 doser av olika tjurar i genbanken.

Rödkullan kännetecknas av

• ett livligt temperament
• bra lynne
• god hållbarhet
• starka ben och klövar.  

Lätta kalvningar, god fruktsamhet och goda modersegenskaper tillhör också rödkullans karaktärsdrag. De väger omkring 350-600 kg och är helröda. Godkänt är också vita tecken på huvudet, strumpor, vitt på juver och en del brokighet, men inte sidighet.

De är mycket goda betesdjur som lämpar sig bäst på en grovfoderbaserad diet. Tjurarna har god tillväxt och slaktvikter på 250-400 kg.

Eftersom rödkullan är i ett hotat stadie med få antal hondjur, bedrivs ingen avel på specifika egenskaper. Rasföreningens mål är att öka antalet individer och behålla så stor variation i härstamningarna som möjligt. Det gör alla levande individer mycket viktiga. Aveln är därför inriktad på friska djur med bra temperament, rastypiskt utseende och karaktär.