Parasiter på bete

Invärtes parasiter

Invärtes parasiter är vanligt förekommande hos idisslare på bete. De flesta parasiter som drabbar nötkreatur drabbar inte andra djurslag men vissa, som stora leverflundran kan drabba alla idisslare. Förekomsten varierar beroende på betestryck, väderförhållanden och beteshygien. Förstagångsbetande djur drabbas hårdast. Smittspridning inom besättningen sker via övervintrande smitta på betet eller via äldre djur som bär på parasiter. Nyintroduktion av smitta till besättningar sker via djurkontakter, till exempel genom inköp av djur. För att minska effekterna av parasiter behöver förstagångsbetarna träffa på en liten mängd smitta så att de kan utveckla motståndskraft utan att bli sjuka av parasiterna. Genom förebyggande åtgärder som god betesplanering och regelbunden övervakning, till exempel genom träckprov, går det att bedöma och minska smittrycket. Vid behov kan behandling med avmaskningsmedel sättas in. Resistens mot avmaskningsmedel förekommer även i Sverige.

Löpmagsmask och tunntarmsmask (Ostertagia och Cooperia)

Löpmags- och tunntarmsmask (Ostertagia och Cooperia) finns i stort sett i alla nötbesättningar och drabbar främst kalvar och ungnöt under deras första betessäsong. Löpmagsmasken anses påverka djuren mer än tunntarmsmask. Smittan övervintrar på betet och djuren får i sig larver när de betar, vilket kan leda till minskad tillväxt, matt päls, diarré och i allvarligare fall avmagring. Minskad mjölkproduktion kan ses hos vuxna nötkreatur. Risken för parasitsmitta ökar ju längre djuren hållits på bete eftersom djuren sprider nya ägg. Avmaskning kan vara aktuellt på bete eller i vissa fall i samband med installning. För att avgöra om behandling behövs rekommenderas att ta träckprov ungefär 4–6 veckor efter att djuren släppts ut eller när symtom ses hos djuren som gör att man kan misstänka parasitsmitta. För att minska problemen med löpmags- och tunntarmsmask är ett parasitfritt mottagningsbete för förstagångsbetare och genomtänkt betesplanering viktigt. Det hjälper dig att förebygga sjukdom istället för att behandla när skadan redan är skedd.

Bandmask

Bandmask är en parasit som lever i tarmen på nötkreatur. Oftast klarar djuren av smittan utan att sjukdomstecken ses hos nötkreaturen och behöver sällan behandlas. Bandmask förekommer särskilt i besättningar med permanenta betesfållor. Bandmasken kan ibland ses i träcken som platta, vita band som är lätt att se med blotta ögat. Fynd av bandmask kan däremot vara ett tecken på att djuren samtidigt exponeras för andra betesparasiter. Om du ser bandmask, eller om djuren har nedsatt tillväxt eller diarré, kan det därför vara motiverat att ta träckprov för att bedöma parasitläget och avgöra om åtgärd behövs.

Betescoccidios

Betesoccidios orsakas av encelliga tarmparasiter av släktet Eimeria. Symptomen varierar beroende på infektionsdos men kan bli kraftiga med illaluktande, vattnig, slem- och blodblandad diarré. Beroende på hur kraftig diarrén är ses varierande grad av slöhet, nedsatt foderlust och uttorkning. Dödsfall förekommer. Beteskoccidios ses vanligen hos förstagångsbetande kalvar eller ungdjur inom några veckor efter betessläpp; särskilt i permanenta betesfållor. Stallkoccidios förekommer hos kalvar som är äldre än tre veckor. Det vanligaste är att kalvar i gruppboxar drabbas. Diagnos ställs via träckprov med frågeställningen koccidier.

Lungmask 

Lungmask kan drabba nötkreatur i alla åldrar. Sjuka djur kan få hosta, nedsatt allmäntillstånd, mindre aptit, sämre tillväxt och minskad mjölkproduktion. Dödsfall förekommer. Smittan sprids på bete och tecken på sjukdom ses oftast under sensommar eller höst. Ibland kan även övervintrad smitta ge problem tidigare på säsongen. Eftersom hosta kan bero på flera orsaker behöver diagnosen bekräftas genom provtagning eller obduktion. Lungmask sprids till nya besättningar genom djurkontakter eller inköp av djur. Äldre djur kan bära smittan utan att visa tecken på sjukdom. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på hosta under betessäsongen, samt känna till smittläget i besättningar man köper djur ifrån.

Stora leverflundran

Stora leverflundran är en parasit hos idisslare som orsakar skador på levern, vilket ofta leder till slaktanmärkningar. Parasiten kan orsaka diarré, avmagring och blodbrist. Stora leverflundran smittar på bete och behöver både idisslare och fuktlevande sötvattenssnäckor för att etablera sig. Risken för smittspridning är störst vid bete på sanka eller blöta marker och i områden med riklig nederbörd. Parasiten är vanligare i de södra och västra delarna av landet. Leverflundra kan påvisas vid slakt/obduktion eller med provtagning. Vid konstaterade problem kan avmaskning behövas. För att förebygga problem kan djurens betesgång anpassas. Äldre djur kan bära smittan utan att visa tecken på sjukdom. Lilla leverflundran är en parasit hos idisslare med myror och snäckor som mellanvärdar. Den kan precis som stora leverflundran ge slaktanmärkningar, men orsakar sällan sjukdom hos nötkreatur. Leverflundran sprids till nya besättningar genom djurkontakter eller inköp av djur.

Träckprovstagning och annan diagnostik

De vanligaste symptomen på invärtes parasiter är nedsatt tillväxt och minskat foderutnyttjande som är svåra att upptäcka. Tydliga symptom ses först när problemet har blivit allvarligt. Genom att ta träckprov vid strategiska tillfällen eller vid misstanke om invärtes parasiter kan du få information om parasitläget i din besättning. Färsk avföring tas från minst tre djur per grupp, i första hand på förstagångsbetande djur. Träckproverna skickas för analys och vilken analys som är mest relevant beror på djurgrupp, tid på säsongen och vilka symptom som finns. 

Träckprov rekommenderas:

• På förstagångsbetare tidigast 4–6 veckor efter betessläpp beroende på gårdens förutsättningar
• Om betande djur visar tecken på parasitsmitta, till exempel avmagring, diarré eller hosta
• På förstagångsbetare i samband med installning
• Vid inköp av djur som har vistats på bete

Provsvar kan bli missvisande och behöva tas om ifall de tas vid fel tidpunkt, på fel djur eller om man beställer fel analys. Konsultera en veterinär innan provtagning för att diskutera antal prover, vilka prover som bör tas och vid vilken tidpunkt provtagningen är lämplig i just din besättning. Prov från träck, blod eller mjölk kan också användas för att ta reda på om djuret eller gruppen träffat på parasitsmitta.

Förebyggande strategier och behandling

Yngre djur är ofta mer känsliga för invärtes parasiter än äldre, eftersom de behöver bygga upp ett eget immunförsvar mot varje parasit. I vissa situationer kan behandling med avmaskningsmedel bli aktuell för att minska parasitbördan hos de mest utsatta djuren så att de kan utveckla ett eget skydd utan att tappa tillväxt eller bli sjuka.

Eftersom parasiter ofta hinner orsaka skador innan symptomen blir tydliga är det viktigt att avmaska rätt djur vid rätt tidpunkt. Det är också viktigt för att motverka resistensutveckling mot avmaskningsmedel. Beslut om behandling bör därför baseras på träckprov och/eller annan diagnostik, samt på djurens ålder, beteshistorik och aktuella symptom.

Det mest hållbara sättet att minska parasitproblem är att arbeta förebyggande. Med genomtänkt betesplanering kan unga djur successivt exponeras för en låg smittnivå så att immuniteten byggs upp utan att djuren blir sjuka eller får nedsatt tillväxt. Följ upp med provtagning under säsongen och anpassa åtgärderna efter resultaten.

Vanliga åtgärder är att erbjuda förstagångsbetare ett parasitfritt mottagningsbete på våren, att använda äldre djur med god motståndskraft på beten där det kan finnas parasiter, anpassa beläggningsgrad utifrån tid på året och betestillgång, växelbete med andra djurslag och god motståndskraft på betesdjuren.

Kontakta gärna en djurhälsoveterinär eller produktionsrådgivare för rådgivning om betesplanering, provtagning och eventuell avmaskning i just din besättning.

Utvärtes parasiter

Utvärtes parasiter som löss, skabb, flugor, knott, myggor och fästingar är vanliga under olika delar av året och kan orsaka klåda, hudskador, irritation och stress hos nötkreatur. Angreppen kan påverka djurens välbefinnande och produktion och vissa arter kan även sprida smittämnen. Genom tidig upptäckt och rätt åtgärder i form av förebyggande arbete, miljöåtgärder och vid behov behandling minskar risken för problem i besättningen.

Löss

Löss är små parasiter synliga för blotta ögat. De kan vara blodsugande eller pälsätande. Lössangrepp visar sig som klåda, håravfall och sår, ofta på framdelen, hals och bog och är vanligt förekommande i besättningar med nötkreatur. Symptom ses oftast på stall under vinter eller tidig vår. Diagnos ställs på symptom och genom att leta efter lössen.

Skabb

Skabb orsakas av kvalster som lever i huden och orsakar intensiv klåda. Skabb visar sig som klåda, håravfall och sår, ofta runt svansroten. Symptom ses oftast under vinter eller tidig vår. Diagnos ställs på symptom och genom provtagning.

Flugangrepp

Med hjälp av EU-medel från Landsbygdsprogrammet har Växas experter på djurvälfärd sammanställt forskning som visar att angrepp av stickande flugor kan hämma tillväxt hos ungdjur. Det finns därför god anledning att behandla nötkreaturen i förebyggande syfte för att öka djurvälfärden och i förlängningen undvika produktionsförluster.

De beteenden som utlöses av flugangrepp delar forskarna in i defensiva, alltså svansviftningar, stampande och huvudrörelser respektive skyddande, såsom bunching, när flocken ställer sig tätt samman med huvudena vända inåt.

Forskning visar att grupper utan behandling mot flugor har signifikant fler bunching-tillfällen och spenderar mer tid stående tätt ihop jämfört med behandlade grupper. Bunching kan utlösas redan vid 9-12 betesflugor i ansiktet och vid 20 flugor minskar betestiden. Det stöds av en studie som visat att betestiden minskat 20-25 minuter/dag vid 10-11 betesflugor.

För stickflugan ökar bunching redan när antalet överstiger en fluga per ben. Enligt forskare kan bunching och stampande på grund av flugor vara en bidragande orsak till söndertrampad betesmark, särskilt kring foderplatser där stickflugan snabbt kan föröka sig i foderspillet. Beteendet kan även medföra skada på kalvar när ko och kalv hålls tillsammans.

Studier av tillväxt hos ungdjur visar att grupper behandlade mot hornfluga kan växa upp till 14% mer än obehandlade grupper. Det finns även forskning som visat att den minskade tillväxten inte hämtas igen senare under uppfödningen. 

Lär dig mer om flugangrepp och hur du skyddar djuren här (filmen är framtagen med hjälp av EU-medel) : 

För att se filmen behöver du tillåta marknadsföringscookies.
Cookie-inställningar

Läs mer om stickande svenska flugarter: Motiverat att förebygga flugangrepp 

Bitande och stickande flugor

Under betesperioden kan idisslare angripas av bitande och stickande flugor, blinningar eller bromsar. Ansiktsflugan är ett exempel på bitande flugor. De suger blod, oftast där huden är tunn – till exempel i ansikte, öron, hals, juver, ljumskar och buk. Angreppen kan vara smärtsamma och göra djuren irriterade och oroliga. De kliar sig, sparkar och rör sig oroligt, vilket kan göra att de får svårare att beta och dricka i lugn och ro.

Knott och svidknott

Knott och svidknott är små blodsugande insekter. Knottens larver utvecklas i strömmande vattendrag och svidknottens larver finns i det övre jordlagret på fuktiga marker. En tidig och varm vår kan leda till masskläckning och ge kraftiga angrepp på betande nötkreatur. Angrepp visar sig som oro, nedsatt allmäntillstånd och ibland akut chock (”knottförgiftning”) med dödsfall, framför allt hos unga djur. Vid massiva angrepp kan knotten även orsaka andningsbesvär, lunginflammation och blodförlust; hos handjur kan många bett på pungen påverka fertiliteten.

Myggor

Myggor är blodsugande insekter som framför allt orsakar irritation och oro hos betande djur. Angrepp visar sig som rastlöshet, kliande och att djuren störs i sitt betande, vilket kan ge sämre foderintag. Myggor är ofta mest aktiva vid skymning och gryning och förökar sig i eller nära vatten; stickmyggor lägger ägg i stillastående vatten.

Fästingar

Fästingar är blodsugande parasiter som kan orsaka irritation och obehag hos betande nötkreatur. Fästingar sitter ofta fast på huden under en längre tid och kan orsaka irritation, klåda, sår eller vara en inkörsport för andra infektioner. Genom att undvika beten med mycket sly och högt gräs minskas risken för fästingangrepp. Regelbunden kontroll av djuren är viktig för att upptäcka problem i tid. I vissa fall kan behandling med antiparasitära medel vara aktuellt.

Behandling och förebyggande strategier

Det finns flera saker du kan göra i vardagen för att minska insektsbesvär på betet. Försök planera betet efter insekternas aktivitet: svidknott är oftast mest aktiva vid gryning och skymning och i fuktigt väder, medan bromsar främst är dagaktiva. Minska om möjligt fuktiga partier där flugor och knott förökar sig (men räkna med att effekten kan vara begränsad). Ge djuren skugga med tak, röj sly och tät vegetation. Det finns receptbelagda pour-on-/spot-on-preparat och öronbrickor med insektsrepellerande effekt. Behandling med hudpreparaten behöver ofta upprepas var 5–8 vecka under betessäsongen. Kontakta din veterinär för att få råd om behandling.

Sjukdomar som sprids via insekter och fästingar

Under betessäsongen kan nötkreatur utsättas för smittämnen som sprids framför allt via olika insekter och fästingar. Vektorn påverkas ofta inte själv utan kan föra smittämnet vidare mellan djur, till exempel genom att suga blod från ett smittat djur och sedan infektera nästa djur den suger blod ifrån. Dessa infektioner kan ge allt från lindriga symptom till allvarlig sjukdom, nedsatt produktion och i vissa fall dödsfall. Vid sjukdomsmisstanke är det viktigt att ta hjälp av veterinär för rätt diagnostik och rådgivning kring förebyggande åtgärder.

Blåtunga

Du kan läsa mer om blåtunga här.

Bindvävsmask

Bindvävsmask som Parafilaria och Onchocera orsakas av en parasit som sprids på bete av den bitande ansiktsflugan. Sjukdomarna är ovanliga men finns i vissa regioner i Sverige och orsakar kassation av kött vid slakt. Kliniska symptom på djuren är knölar och svullnad i huden samt blödningar från punktformade hål i huden oftast på hals, rygg och skuldror under våren. Vid slakt ses grönskimrande förändringar i muskulaturen så kallat grönt kött. Andra skador/sjukdomar som kan likna bindvävsmask är stickskador från till exempel taggiga buskar eller bitande insekter. Smittan kan spridas till nya besättningar genom djurkontakter eller inköp av djur. Förebygg genom parasitbekämpning. Behandling görs med avmaskningsmedel.

Schmallenberg

Schmallenbergvirus drabbar idisslare och ger oftast inga eller lindriga symptom (kortvarig feber, nedsatt aptit och minskad mjölkproduktion) hos vuxna djur. Om dräktiga djur smittas tidigt i dräktigheten kan viruset orsaka allvarliga fosterskador, dödfödda eller svagfödda kalvar med missbildningar i skelett och nervsystem. Smittan sprids via insekter, främst svidknott, och smittar inte direkt mellan djur men kan överföras från ko till foster. Spridning av viruset sker främst under betessäsongen. Diagnos ställs via provtagning eller genom obduktion. Djur som genomgått sjukdomen blir immuna. Behandling saknas.

Sommarsjuka

Sommarsjuka som även kan kallas babesios, piroplasmos, blodhalning eller rödsjuka, orsakas av en blodparasit som sprids mellan djur via fästingar. Symptom på akut infektion är hög feber, nedsatt allmäntillstånd och mörk blodfärgad urin. Dödsfall förekommer. Om djuren inte har vistats på bete är risken att de bär på parasiten liten. Diagnos ställs via provtagning eller vid obduktion. Behandling görs i samråd med veterinär efter att diagnos ställts.

Betesfeber

Sjukdomen kallas även anaplasma och orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum. Hos vuxna nötkreatur förlöper infektionen ofta utan att symptom ses. När djur blir sjuka drabbas de framför allt av hög feber och nedsatt allmäntillstånd, men även hälta/stelhet, hosta och kastningar kan ses. Dödsfall förekommer. Sjukdomen sprids med fästingar. Om djuren inte har vistats på bete är risken att de bär på parasiten liten. Diagnos ställs via provtagning eller vid obduktion. Behandling görs i samråd med veterinär efter att diagnos ställts.

Smittsam ögoninfektion

Smittsam ögoninfektion kallas även för Pink Eye, Keratit eller Keratokonjuktivit och kan sprida sig till flera djur under kort tid. De orsakas vanligen av bakterier och visar sig genom rinnande, röda ögon, svullnad, ögongrumling, ljuskänslighet eller blindhet. Alla åldrar kan drabbas. Smittspridning till nya djur sker genom direktkontakt, via inredning eller insekter, till exempel flugor. Utbrott förekommer både på bete och på stall. Det finns många andra orsaker till ögoninfektion, men här avses de med smittsam karaktär som drabbar flera djur i besättningen. Diagnos ställs på typiska symptom, men för helt säker diagnos krävs provtagning. Behandling görs i samråd med veterinär efter att diagnos ställts.

Parasitprov – ett bra sätt att nå rätt strategi

Både konventionella och ekologiska besättningar kan minska problem orsakade av betesparasiter. Genom provtagning hittar du rätt strategi för avmaskning.

Tips vid provtagning

• Avmaska inte före provtagning, utan låt provet visa om behov finns.
• Ta individuella träckprov från tre nötkreatur i samma djurgrupp.
• Provet behöver vara alldeles färskt/kroppsvarmt.
• Vid flera djurgrupper
  – ta minst ett samlingsprov per grupp.  
• Är gruppen större än 30 djur
  – ta prov från fler djur, 10 procent av djuren är en tumregel. 

kollamasken® Nöt – provtagningspaket

Grundanalys för mag-/tarmparasiter och koccidier
Provtagningsmaterialet innehåller 3 provpåsar, remiss och frankerat svarskuvert. Du kan också beställa tilläggsanalyser för Ostertagia/Cooperia, lungmask eller leverflundra.

Beställ kollamasken® Nöt i VäxShop

För att se filmen behöver du tillåta marknadsföringscookies.
Cookie-inställningar